Ingen himmel är så blå som min.
Det är viktigt idag.
Det är sällan jag vaknar med magknip.
Inte så mycket av oro, mest bara nervositet och spänd förväntan.
7 November 2010, 16.30, Malmö FF - Mjällby AIF, Swedbank Stadion.
Jag har aldrig tidigare sett ett MFF spela så positiv och tilltalande fotboll som den gångna säsongen. Man är som supporter alltid stolt, men extra stolt är man när laget i ens hjärta spelar den i särklass fröjdigaste och mest attraktiva fotbollen i serien. Att det sedan resulterar i en guldstrid är bara ett prov på att det finns en rättvisa. Sparkaspring-fotbollen är historia. Det nya är på väg in även i detta landet, och det är dom unga som gör det.
Snubbla inte på målsnöret. Gör jobbet. Kämpa, kämpa, kämpa tills ni dör.
Rexhepi från start hade inte varit något konstigt alls. Killen är tillsammans med Ivo Pekalski framtiden.
Det som skrämmer mig en aning är att det är Mjällby som står på andra sidan.
Hade hellre mött HIF igen.
Men faktum kvarstår, grabbarna på gräset ska bara komma upp till sin vanliga standard och inte tänka för mycket. Då står Daniel Andersson med Lennart Johanssons pokal hissad mot skyn strax innan 18.30 ikväll.
Den perfekta avslutningen på ett 100-årsjubileum.
Den perfekta 100-årspresenten.
