Uppställning.
Måndagen den 9:e juni.
Veckans första dag. Första dagen på min lediga vecka.
Dags för en liten predikan.
För ungefär tre år sedan avslutade jag min värnplikt. Jag muckade, som det heter.
Kapten J var den där kaptenen med brylé-slick i håret som man hyste stor respekt för.
Han var stenhård med en blick som nog fan kunde dödat någon.
Tillsammans med sina kollegor bröt han ner mig. Dom första två veckorna var det värsta jag upplevt.
"Vem fan är dom här människorna? Varför vill dom mig så jävla illa?"
Det är min mest utsatta period i livet - hittills. Totalt utelämnad med 65 pers som jag aldrig träffat förr.
Bortgjord gång på gång - allt i samband med att man gjort sitt yttersta, som givetvis inte räckte.
Tiden gick och jag lärde mig hantera det. Växte som gruppchef, som var min befattning, och jag växte
som människa.
Allt eftersom tiden gick insåg man att den där kaptenen egentligen inte alls var den där grova typen, utan
att han faktiskt också hade ett hjärta. Visst, han höll oss på avstånd, han var kapten och vi var egentligen
bara snorungar som skulle lära oss skjuta med AK5 utan att ha ihjäl varandra.
Men det blev på något sätt så jäkla tydligt. Dom hade jäklats med oss från första stund. Bara för att få ut
det yttersta av var och en av oss.
Våra andra befäl blottade sina egna personligheter och civila liv på vår muckarmiddag.
Vi hade skitkul tillsammans med dom människorna vi en gång hatat mer än något annat och egentligen
bara ville spotta i huvudet vid uppställning.
Satt häromdagen och klickade på Facebook i rent tidsfördriv. Där var han. Min plutonchef, tillika kapten.
En vanlig människa med ett vanligt jobb. Han som många gånger skällt ut mig för att jag rakat mig för
dåligt, eller inte putsat kängorna tillräckligt bra.
Det var stort då, men nu känns det väldigt avlägset.
Att förstå vidden av rollspel i olika yrken är nog svårt, men här har jag lärt mig ett och annat.
Folk är inte alltid som de vill få det att framstå. Varje yrke har sin roll.
Kapten J var en hård jävel, men uppenbarligen bara på jobbet.
Och att han var det har gett mig mycket.
Att lägga ner försvaret är det dummaste man kan göra.
Att förklara sig "orörbara" är totalt idiotiskt. Vi måste ha ett försvar.
Om inte för risken för krig, så åtminstone för alla 19-åringar. Dom behöver det.
Här sitter ett levande exempel.
Jag är inte bättre än någon annan för att jag har gjort lumpen.
Men jag är bättre än mig själv, om jag inte hade gjort det.
_______________________________________________________________
Veckans första dag. Första dagen på min lediga vecka.
Dags för en liten predikan.
För ungefär tre år sedan avslutade jag min värnplikt. Jag muckade, som det heter.
Kapten J var den där kaptenen med brylé-slick i håret som man hyste stor respekt för.
Han var stenhård med en blick som nog fan kunde dödat någon.
Tillsammans med sina kollegor bröt han ner mig. Dom första två veckorna var det värsta jag upplevt.
"Vem fan är dom här människorna? Varför vill dom mig så jävla illa?"
Det är min mest utsatta period i livet - hittills. Totalt utelämnad med 65 pers som jag aldrig träffat förr.
Bortgjord gång på gång - allt i samband med att man gjort sitt yttersta, som givetvis inte räckte.
Tiden gick och jag lärde mig hantera det. Växte som gruppchef, som var min befattning, och jag växte
som människa.
Allt eftersom tiden gick insåg man att den där kaptenen egentligen inte alls var den där grova typen, utan
att han faktiskt också hade ett hjärta. Visst, han höll oss på avstånd, han var kapten och vi var egentligen
bara snorungar som skulle lära oss skjuta med AK5 utan att ha ihjäl varandra.
Men det blev på något sätt så jäkla tydligt. Dom hade jäklats med oss från första stund. Bara för att få ut
det yttersta av var och en av oss.
Våra andra befäl blottade sina egna personligheter och civila liv på vår muckarmiddag.
Vi hade skitkul tillsammans med dom människorna vi en gång hatat mer än något annat och egentligen
bara ville spotta i huvudet vid uppställning.
Satt häromdagen och klickade på Facebook i rent tidsfördriv. Där var han. Min plutonchef, tillika kapten.
En vanlig människa med ett vanligt jobb. Han som många gånger skällt ut mig för att jag rakat mig för
dåligt, eller inte putsat kängorna tillräckligt bra.
Det var stort då, men nu känns det väldigt avlägset.
Att förstå vidden av rollspel i olika yrken är nog svårt, men här har jag lärt mig ett och annat.
Folk är inte alltid som de vill få det att framstå. Varje yrke har sin roll.
Kapten J var en hård jävel, men uppenbarligen bara på jobbet.
Och att han var det har gett mig mycket.
Att lägga ner försvaret är det dummaste man kan göra.
Att förklara sig "orörbara" är totalt idiotiskt. Vi måste ha ett försvar.
Om inte för risken för krig, så åtminstone för alla 19-åringar. Dom behöver det.
Här sitter ett levande exempel.
Jag är inte bättre än någon annan för att jag har gjort lumpen.
Men jag är bättre än mig själv, om jag inte hade gjort det.
Kommentarer
Trackback
