Climbing that hill once again.

Ännu en gång står jag inför en uppförsbacke.
Jag har börjat tröttna. Blivit riktigt less på det.
Alternativ finns inte. Inte nu.
Inspiration finns i mängder. Men inget som känns genomförbart.
Det krävs i så fall en kraftansträngning som jag inte har förmåga att åstadkomma.

Det är mörkt på många fronter nu.
Betydelsefulla fronter.
Inga axelryckningar.
Bara fakta.

Om en vecka är jag ledig.
Känns som det kvittar.

Nej, det här blir tufft.
Men det är inget jag inte gjort förut. Vi kör på rutin.
Rutinen, tillika tristessen börjar nu.
________________________________________________________________

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0