When you only got a hundred years to live.
100 år. Max.
Massor av år kan man tycka. Massor av tid.
Jag är på väg in på mitt tjugotredje år och jag känner...stress? En tryckande känsla.
Vad ska jag göra med mitt liv? Vad ska jag bli? Vem ska jag bli?
Skulle jag läst vidare direkt och blivit den där jäkla sportjournalisten som jag en gång drömde om att vara?
Skulle jag hoppat på officersutbildning direkt efter lumpen som jag övervägde?
Skulle jag ställt mig i nån klädbutik, utvecklat min sociala kompetens, jobbat mig uppåt och lanserat eget klädmärke?
Eller som jag sa till min kära mor tidigare idag:
"Det är synd att man ser så jävla dåligt och har helt fel kroppsbyggnad, annars kunde man ju blivit pilot."
Nu har jag hoppat på en heltidsanställning under tiden som jag funderar. Det blir nog bra. Tryggt om inte annat.
Nån som har tips på vad jag kan bli? Hit me.
Ångest är nog en av livets vanligaste känslor. Tänk så ofta man genomgår det.
Fylleångest, kärleksångest, ångest för saker man aldrig gjort eller vågat.
Jag gissar på att det är en av delarna som bygger upp en person, till att bli starkare, äldre och visare. Hur gammal måste man vara för att gå under kategorin "gammal och vis" förresten?
Jag vill inte bli gammal. Jag tror inte att jag kommer bli gammal.
Meningen med livet är väl att man ska vara lycklig, right? Det är en jäkla tur att man har så många år på sig att bli det. Om man nu ens har det. Inget är numera självklart, inte ens livet självt. Det har det väl egentligen aldrig varit.
En 16-årig flicka blev nedkastad från en balkong på fjärde våningen igår. Hon dog. Sexton år. Det är allt en sjuk värld vi lever i. Tänk så mycket hon aldrig får uppleva. Värst av allt. Hon är bara en i skaran, den mängd som går för tidigt av olika skäl.
Jag kände en gång en människa.
Han skrattade alltid och hade en skön inställning till allt.
Han höll sig i form. Jobbade hårt och var en viktig person och källa för sin familj.
Genomsnäll, rolig och extremt lätt att tycka om.
Han hade en massa Dire Straits-skivor.
Han finns inte mer. Han har varit borta i snart tre år.
Han är den enda anledningen till att jag besökt kyrkogården de senaste åren.
Faktum är att jag pratat mer till honom än med hans son, som en gång var min bästa vän.
Tror du på liv efter döden?
Jag tror inte på Gud. Jag tror inte på karma. Men jag tror på något.
Allt kan väl inte bara ta slut? Eller?
Saknad.
"Jag tycker inte om att du är så långt borta."
Nu kommer jag få bannor från min bloggarkompis, stationerad i Kalmar.
"Sluta va så jävla deppig o djup. Var glad som jag. Det är mitt liv!"
Ungefär så kommer han säga. Det är en bra kille.
_____________________________________________________________
Du tror på Något, Jag tror på Gud. Jag tror det är samma sak men att man kallar det olika.Det är inte fel att vara deppig och djup ibland.Då ser man lättare efteråt vad som verkligen är kul och bra i ens liv, och kan glädjas åt det.Jag tycker att du är en bra påg.
Mor har kommenterat. =)
jag håller med mor. men vill också påpeka att 23 inte är någon ålder...
en fast anställning är kanon ju. sen jubbar du där och söker in till polishögkolan som du velat hela tiden. söker och söker och
till sist kommer man in. jag ska min själ söka igen nu. kommer bli bra.
